― 471 ―
kyrkan en profetisk aning om vad hon skulle bliva för mig i den olycka, som i tidens fullbordan skulle drabba mig, hade banat sig väg till min själ. Under hela denna sorg, allt ifrån det oförgätliga ögonblick då hon stod framför mig med sin upplyfta hand, var hon liksom ett heligt väsen i milt ensamma bus. Då dödens ängel tog sitt säte där, föll mitt hustrubarn — så berättade man mig, då jag kunde uthärda att höra det — med ett leende i sömn vid hennes bröst. Från min svimning vaknade jag först till medvetande av hennes medlidsamma tårar, av hennes ord om hopp och tröst, medan hennes milda anlete lutade sig, liksom från en renare och himlen närmare trakt, ned över mitt ouppfostrade hjärta och mildrade dess kval
Men jag vill gå vidare.
Jag skulle resa utomlands. Detta tycktes från början ha blivit avgjort oss emellan. Som jorden nu betäckte allt det förgängliga av min hädangångna maka, väntade jag endast på det som mr Micawber kallade »Heeps slutliga pulvrisering» och på emigranternas avresa.
På uppmaning av Traddles, denne ömme och hängivne vän under min sorg, återvände vi till Canterbury — jag menar min tant, Agnes och jag. Enligt överenskommelse begåvo vi oss direkt till mr Micawbers hus, varest, liksom hos mr Wickfields, min vän hade arbetat allt sedan den där sammankomsten, då »explosionen» hade ägt rum. Då den stackars mrs Micawber såg mig träda in i min svarta dräkt, blev hon djupt rörd. Det låg en hel hop gott i mrs Micawbers hjärta, som icke kunnat trängas ut under alla dessa många år.
»Nå, mr och mrs Micawber», lät min tants första hälsning sedan vi hade slagit oss ned, »ha ni sedan tänkt på mitt förslag om att utvandra?»
»Min bästa miss Trotwood», svarade mr Micawber, »det beslut, vartill mrs Micawber, er ödmjuke tjänare och jag kan tillägga det, även mina barn ha kommit, så väl tillsammans som var för sig, torde måhända icke bättre kunna uttryckas än genom att låna en berömd
