― 471 ―
skalds ord och svara: Vår båt vid stranden står, vårt skepp på böljan rider.»
»Det är rätt!» sade min tant. »Jag spår allt möjligt gott av ert förståndiga beslut.»
»Ni visar oss en stor ära, madame», svarade mr Micawber och tog i detsamma fram en anteckningsbok. »Vad beträffar den penninghjälp, som skall sätta oss i stånd att skjuta vår bräckliga kanot ut på de djärva företagens ocean, så har jag moget övervägt denna viktiga affärspunkt och tager mig friheten att föreslå mina förskrivningar, utfärdade, såsom det torde vara överflödigt att särskilt nämna, på stämplat papper, till det belopp, som bestämmes av de olika parlamentsakterna rörande dylika säkerheter, och lydande på aderton, tjugufyra och trettio månader. Det förslag, jag ursprungligen tog mig friheten att framställa, gick ut på tolv, aderton och tjugufyra, men jag fruktar att ett sådant arrangemang icke skulle medgiva tillräcklig tid för avkastningen av det som, efter vad vi hoppas, skall låta höra av sig. Då den första förskrivningen är förfallen», sade mr Micawber och såg sig omkring i rummet, som om det hade representerat flera hundra tunnland förträfflig jord, »ha vi kanske inte varit lyckliga med vår skörd eller kanske inte fått den under tak. Det är, efter vad jag tror, stundom svårt att erhålla arbetskraft i den del av våra koloniala besittningar, där det skall bli vår lott att kämpa med den bördiga marken.»
»Arrangera på det sätt som er bäst synes», sade min tant.
»Madame», svarade mr Micawber, »mrs Micawber och jag äro djupt erkännsamma för våra vänners och beskyddares stora godhet. Vad jag önskar, är att vara fullkomligt affärsmässig och fullkomligt punktlig. I det vi nu vända om ett spritt nytt blad och stå i begrepp att taga sats till ett språng av icke vanlig storlek, är det av vikt för min självkänsla, utom att jag bör vara ett föredöme för min son, att dessa arrangemang bliva uppgjorda såsom mellan man och man.»
Jag vet icke om mr Micawber fäste någon särskild
