― 524 ―
Då detta var gjort, stego min tant och Agnes upp och togo avsked av utvandrarna. Det var ett sorgligt avsked. Allesammans gräto, barnen höllo sig fast vid Agnes ända till det sista, och vi lämnade den stackars mrs Micawber i ett bedrövligt tillstånd, gråtande och snyftande vid ett matt ljus, som måste ha givit rummet, sett från floden, utseende av ett uselt fyrtorn.
Jag begav mig åter dit ned den följande morgonen för att se efter om de voro sin kos. De hade rest i en båt redan klockan fem på morgonen. Jag såg här ett märkvärdigt bevis på den tomhet, som dylika skilsmässor framkalla, ty ehuru min tankeförbindelse mellan dem och det förfallna värdshuset och trätrappan endast härledde sig från den föregående aftonen, föreföllo likväl dessa båda ödsliga och övergivna nu, då dessa voro borta.
Den följande dagens eftermiddag foro min gamla barnjungfru och jag ned till Gravesend. Vi funno skeppet liggande på strömmen, omringat av en hop båtar, en förlig vind blåste och signalen till avsegling svajade på masttoppen. Jag hyrde genast en båt, i vilken vi begåvo oss ut till det, och sedan vi arbetat oss igenom den lilla virvel av förvirring, i vilken det utgjorde medelpunkten, gingo vi ombord.
Mr Peggotty stod uppe på däck och väntade på oss. Han berättade, att mr Micawber alldeles nyss hade blivit arresterad igen (och detta för sista gången) för Heeps räkning, och att han enligt min uppmaning hade betalt summan, vilken jag nu återbetalade till honom. Därpå förde han oss ned under däck, och här blev den hemliga fruktan jag hade hyst, att han skulle ha fått höra något om vad som hade hänt, förjagad därigenom att mr Micawber trädde fram ur mörkret och, i det han med en vänskaplig och beskyddande min fattade hans arm, berättade mig, att de knappast ett enda ögonblick hade varit skilda från varandra allt sedan den föregående aftonen.
Skådeplatsen var så ny för mig och så trång och mörk, att jag i början knappast kunde urskilja någon-
