Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/535

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 531 ―

den. I den stilla luften hördes ett ljud av avlägsen sång — herdarnes röster — men då ett ljust aftonmoln svävade längs efter bergets sida, kände jag mig nästan frestad att tro, att klangen kom därifrån och icke var jordisk musik. Plötsligt talade den stora naturen till mig i denna renhet och tröstade mig, så att jag lade mitt trötta huvud ned på gräset och grät så som jag icke hade gråtit sedan Dora dog.

Kort förut hade jag erhållit en brevpacke, som väntade på mig, och hade gått utom byn för att läsa den, medan min aftonmåltid tillagades. Andra brevsändningar hade icke träffat mig och jag hade icke på lång tid erhållit någon sådan. Med undantag av ett par rader för att nämna att jag var frisk och befann mig där eller där, hade jag icke haft styrka eller ståndaktighet nog att skriva ett brev sedan jag reste hemifrån.

Brevpacken låg i min hand. Jag öppnade den och kände igen Agnes' stil.

Hon var lycklig och gjorde nytta, det gick henne väl, såsom hon hade hoppats. Detta var allt vad hon skrev om sig själv, det övriga vände sig omkring mig.

Hon gav mig icke något råd, inskärpte icke någon plikt hos mig, utan meddelade mig endast med sin egendomliga värme vilken tillit hon hyste till mig. Hon visste hur en natur sådan som min skulle draga nytta av motgången. Hon visste huru prövningar och sinnesrörelser skulle förädla och stärka den. Hon var övertygad om att jag med var och en av mina ansträngningar skulle vinna ännu mera ståndaktighet än förr och arbeta mig upp till ett högre syfte, eggad av den sorg som hade drabbat mig. Hon, som var så stolt över mitt rykte, som var säker om dess tilltagande, till dess jag skulle bli välsignad, älskad och ärad genom mitt arbete, visste med säkerhet, att jag skulle fortfara att arbeta. Hon visste, att i mitt hjärta, liksom i alla ädla och goda hjärtan, sorgen icke kunde bliva svaghet, utan måste bliva styrka. Liksom min barndoms sorger och lidanden hade gjort sitt till för att skapa mig till det jag var, så skulle större olyckor härda mig till att bliva ännu bättre än jag var,