― 532 ―
och såsom de hade varit mina lärare, skulle jag bliva lärare åt andra. Hon hänvisade mig till Gud, som hade tagit min oskuldsfulla ängel upp till sin frid, hon skulle städse omfatta mig med systerlig kärlek och var alltid vid min sida, vart jag än vände mig, stolt över vad jag hade gjort, men oändligt mycket stoltare över det som ännu var mig förbehållet att uträtta.
Jag gömde brevet vid mitt bröst och tänkte på vad jag hade varit för en timme sedan! Då jag hörde rösterna dö bort och såg den stilla aftonskyn mörkna och alla färgerna i dalen blekna och den gyllne snön på bergstopparna förvandlas till en avlägsen del av den bleka natthimmelen, men på samma gång kände natten försvinna från min själ och alla dess skuggor ljusna, då fanns det intet namn för den kärlek jag kände för henne, som från detta ögonblick var mig ännu mera kär och dyrbar än hon hittills hade varit.
Jag läste hennes brev många gånger och skrev till henne innan jag lade mig att sova. Jag sade henne, att jag hade varit i stort behov av hennes bistånd, att jag utan henne icke var och aldrig hade varit vad hon ansåg mig för, men att hon inspirerade mig till att bliva det och att jag ville försöka.
Och jag försökte. Efter ytterligare tre månader skulle ett år ha förflutit sedan min sorg började, men jag föresatte mig att icke fatta något beslut förrän dessa tre månader voro förgångna, och att under tiden pröva mina krafter.
Då de tre månaderna hade förflutit, beslöt jag att ännu en tid uppskjuta hemresan och tills vidare slå mig ned i Schweiz, som hade blivit mig kärt genom minnet av denna afton och att åter gripa till pennan och arbeta.
Jag tog ödmjukt min tillflykt till Honom, till vilken Agnes hade hänvisat mig; jag uppsökte naturen och sökte den aldrig förgäves, och jag öppnade mitt bröst för det mänskliga deltagande, från vilket jag kort förut hade skyggat tillbaka. Det dröjde icke länge förrän jag hade lika många vänner i dalen som i Yarmouth, och då jag före vinterns början lämnade den för att resa till
