― 533 ―
Genève och så på våren kom tillbaka igen, hade deras hjärtliga välkomsthälsningar en klang, som påminde om hemmet, ehuru de icke voro klädda i engelska ord.
Jag arbetade bittida och sent, med tålamod och flit. Jag skrev en roman, vartill ämnet var hämtat ur min erfarenhet, och skickade den till Traddles, som bestyrde om dess utgivande på för mig mycket förmånliga villkor, och underrättelsen om mitt växande rykte började snart nå mig genom resande, vilka jag händelsevis träffade. Efter någon vila och förströelse började jag på mitt gamla, ivriga sätt ett arbete, som i hög grad tog mina krafter i anspråk. Ju längre jag skred framåt i utförandet av denna min uppgift, desto kärare blev den mig, och jag ansträngde alla mina krafter för att lösa den på ett värdigt sätt. Detta var min tredje roman. Den var ännu icke halvfärdig, då jag under en mellantid av vila tänkte på att resa hem.
Ehuru jag hade studerat och arbetat flitigt, hade jag dock under en lång tid vant mig vid stark kroppsrörelse. Min hälsa, som hade varit betydligt försvagad, då jag lämnade England, var nu fullkomligt återställd. Jag hade sett mycket, varit i många länder och, efter vad jag hoppas, ökat mitt förråd av kunskaper.
Jag har nu berättat allt vad jag anser nödvändigt att här omtala rörande den tid jag hade varit borta från England — likväl med ett undantag. Jag har likväl icke gjort detta undantag i avsikt att dölja någon av mina tankar, ty såsom jag på ett annat ställe nämnt, är denna berättelse min nedskrivna levnadsteckning. Jag har endast velat hålla den hemligaste strömmen i min själ avsöndrad för sig själv och gömma den till sist. Jag övergår nu till densamma.
Jag kan icke så fullt genomtränga mitt hjärtas mystär, att jag vet när jag började tänka, att jag kunde ha satt dess tidigaste och ljusaste förhoppningar till Agnes. Jag kan icke säga vid vilket skede av min sorg det först vande sig vid den betraktelsen, att jag i min lättsinniga ungdom hade bortkastat hennes kärleks skatt. Jag tror att jag kanske hade hört en viskning om
