― 53 ―
begravningen. Jag såg icke lilla Emili under denna mellantid, men det sades mig, att hon om fjorton dagar skulle i all stillhet fira sitt bröllop.
Jag bevistade icke begravningen i kostym, om jag så får uttrycka mig; jag menar att jag icke var klädd i en svart kappa och hängande flor att skrämma fåglarna med, men jag gick tidigt på morgonen över till Blunderstone och var på kyrkogården då kistan kom, endast åtföljd av Peggotty och hennes bror. Den sinnessvage herrn satt och tittade ut genom mitt fönster; mr Chillips lilla gosse vaggade med sitt tunga huvud och glodde över ammans axel med sina utstående ögon på prästen; mr Omer stod i bakgrunden och flåsade tungt; ingen annan var där, och allt gick mycket tyst och stilla till. Sedan allt var överståndet gingo vi i en timmes tid omkring på kyrkogården och plockade några späda blad av trädet över min mors grav.
Här kommer en rysning över mig. Ett moln sänker sig ned över den avlägsna stad, mot vilken jag ställde mina ensliga steg. Jag fruktar att närma mig den. Jag kan icke uthärda att tänka på vad som hände denna minnesvärda afton eller på det som åter måste hända, ifall jag fortfar.
Men det blir icke värre därför att Jag skriver därom. Det skulle icke bli bättre, om jag än hejdade min motsträviga hand. Det har skett, och ingenting kan göra det ogjort eller annorlunda än det var.
Min gamla sköterska skulle följande dag resa med mig till London i anledning av testamentet. Lilla Emili hade tillbragt dagen hos mr Omers, och vi skulle alla samlas i det gamla båthuset. Ham skulle komma med Emili vid den vanliga tiden. Jag kunde komma när jag ville. Brodern och systern skulle återvända så som de hade kommit och vänta oss där hemma, då det led mot aftonen.
Jag skildes från dem vid kyrkogårdsgrinden, där Straps i forna dagar i min fantasi hade vilat sig med Roderick Randoms kappsäck, och i stället för att gå direkt tillbaka, vandrade jag ett litet stycke framåt vä-
