― 54 ―
gen till Lowestoft. Där vände jag om och gick tillbaka åt Yarmouth till. Jag åt middag i ett hyggligt värdshus ett par mil från den förut omnämnda färjan, och på detta sätt gick dagen, och det blev afton innan jag kom fram till färjstället. Det regnade starkt och var en ruskig afton, men månen lyste bakom molnen, så att det icke var mörkt.
Jag var snart i sikte av mr Peggottys hus och av ljuset där inne, som lyste ut genom rutan. Sedan jag vadat en stund genom den tunga sanden, kom jag fram till dörren och gick in.
Där inne såg det mycket trevligt ut. Mr Peggotty hade rökt sin aftonpipa, och man gjorde några förberedelser till kvällsvarden. Brasan brann klart, askan var uppskottad, och kistan stod färdig åt lilla Emili på hennes gamla plats. Peggotty satt ännu en gång på sin gamla plats och såg, med undantag av kläderna, ut som om hon aldrig hade lämnat den. Hon hade redan sökt upp sitt gamla sällskap, syasken med St. Paulskyrkan på locket, alnmåttet i dess lilla hus och vaxljusbiten, och de voro där allesammans, som om de aldrig hade blivit störda. Mrs Gummidge såg en smula sur ut där hon satt i sin vrå och såg således även helt naturlig ut.
»Ni är den första av hela skocken, master Davy!» sade mr Peggotty med ett glatt ansikte. »Behåll inte på er den där rocken, sir, ifall den är våt.»
»Tack, mr Peggotty», sade jag och gav honom min överrock att hänga upp. »Den är fullkomligt torr.»
»Så är den!» sade mr Peggotty, i det han kände på mina axlar. »Torr som en spån! Sitt ned, sir. Det tjänar ingenting till att hälsa er välkommen, men välkommen är ni i alla fall och det av själ och hjärta.»
»Tack, mr Peggotty, det är jag säker om», sade jag. »Nå, Peggotty», sade jag och kysste henne, »hur står det till, gumman min?»
»Ha, ha, ha!» skrattade mr Peggotty, i det han slog sig ned bredvid oss och med den okonstlade hjärtlighet, som låg i hans natur, gnuggade sina händer i känslan av lättnad från det överståndna bekymret. »Det finns ingen
