― 575 ―
»Nej, om huruvida jag ska antaga anbudet och du vill följa med.»
»Det har jag ingenting emot», svarade Traddles.
»I sådant fall skriver jag till honom. Du kommer väl ihåg hur samme Creakle (för att inte tala om vår behandling) körde sin son på porten och hur han pinade och plågade sin hustru och dotter?»
»Ja, det minns jag mycket väl», svarade Traddles.
»Och likväl ska du, om du läser hans brev, finna att han är den allra ömmaste människa mot brottslingar, som blivit dömda för alla möjliga förbrytelser, ehuru jag inte märker av hans brev, att hans ömhet sträcker sig till någon annan klass av levande varelser.»
Traddles ryckte på axlarna och var alls icke förvånad. Jag hade icke väntat att han skulle bli det och var icke heller själv förvånad, ty i sådant fall skulle min bekantskap med dylika praktiska satirer ha varit bra ringa. Vi avtalade om tiden för vårt besök, och samma afton skrev jag följaktligen till mr Creakle.
På den utsatta dagen — jag tror att det var den följande, men detta kan göra detsamma — infunno vi oss i det fängelse, som stod under mr Creakles uppsikt. Det var en stor och fast byggnad, som hade blivit uppförd med betydliga omkostnader. Då vi närmade oss porten, kunde jag icke låta bli att tänka, vilket buller och bråk det skulle ha väckt i landet, om någon vilseledd människa hade föreslagit att använda hälften av de pengar, som denna byggnad hade kostat, till uppförande av en slöjdskola för ungdom eller en asyl för aktningsvärda gamla.
I ett komtor, som kunnat ligga i bottenvåningen till Babels torn, så massivt var det uppfört, blevo vi föreställda för vår forne skolmästare, som befann sig där i en grupp, bestående av två eller tre beskäftiga magistratspersoner och några främlingar, som dessa hade fört med sig. Han mottog mig såsom en man, som hade bildat min själ i ungdomen och älskat mig ömt. Då jag presenterade Traddles, yttrade mr Creakle på liknande sätt, ehuru i mindre grad, att han alltid hade varit mr
