― 95 ―
godset blev snart bortburet, hästarna hade redan förut blivit frånspända, och nu blev diligensen vänd och skjuten åt sidan av några stalldrängar. Men ännu kom ingen som frågade efter den dammige gossen från Blunderstone i Suffolk.
Mera ensam än Robinson Crusœ, vilken icke heller hade någon som såg om honom och såg hur ensam han var, gick jag in i biljettkontoret och steg på den vakthavande bokhållarens inbjudan innanför disken och satte mig ned på den våg varpå godset vägdes. Medan jag satt där och såg på paketen, godsbalarna och böckerna samt inandades stalluften (som allt sedan har stått i samband med minnet av denna morgon), drog en rad av de förfärligaste föreställningar genom mitt huvud. Om det nu aldrig kom bud efter mig, huru länge skulle man då låta mig få stanna här? Skulle man låta mig få stanna här till dess jag hade gjort av med mina sju shillings? Skulle jag få sova under natten i en av de där trälårarna bland det andra godset och tvätta mig vid pumpen på gården om morgonen, eller skulle jag bli utdriven varje kväll, med tillsägelse att komma igen nästa morgon, då kontoret öppnades, och vänta till dess jag bleve avhämtad? Tänk om det icke var något misstag i fråga, och om mr Murdstone hade hittat på denna plan för att bliva mig kvitt! Vad skulle jag då göra? Om man än läte mig stanna här till dess jag hade förtärt mina sju shillings, kunde jag likväl icke vänta att få stanna, då jag började att svälta. Detta skulle tydligen vara besvärligt och obehagligt för kunderna och därjämte utsätta Blå Vad-det-var för att få betala omkostnaderna för min begravning. Och om jag nu också genast begåve mig av och sökte att vandra hem, huru skulle jag väl då hitta vägen, huru skulle jag kunna hoppas på att vara i stånd att gå så långt, och vilken annan kunde jag väl lita på än Peggotty, även om jag skulle komma tillbaka? Om jag än funne rätt på de närmaste rätta vederbörande och erbjöde mig till matros eller soldat, så var jag i alla fall så liten, att de sannolikt icke skulle antaga mig. Dessa och hundra
