― 9 ―
Vid det andra ögonkastet hade min mor en säker förkänsla av att det var miss Betsey. Den nedgående solen lyste på den främmande damen över trädgårdsstaketet och hon kom vandrande upp till porten med en bister stelhet i hållning och en köld i minen, som icke kunde ha tillhört någon annan.
Då hon kom fram till huset, gav hon ett annat bevis på att det var hon själv och ingen annan. Min far hade ofta antytt, att hon sällan betedde sig som en vanlig kristen människa, och nu gick hon, i stället för att ringa på klockan, fram och tittade in genom denna samma ruta och tryckte tippen på sin näsa mot glaset så hårt, att min stackars mor sedan plägade säga, att den på ett ögonblick blev alldeles platt och vit.
Hon injagade därigenom en sådan skräck hos min mor, att jag ständigt varit övertygad om att det var miss Betseys skull att jag blev född på en fredag.
Min mor hade i sin förvirring rest sig upp från sin stol och tryckt sig in i hörnet bakom den. Miss Betsey, som såg sig långsamt och forskande omkring i rummet, började vid den motsatta sidan och vred sina ögon likt ett turkhuvud i ett väggur, till dess de träffade min mor. Med den stränga minen hos en person som är van att bli åtlydd, gjorde hon nu ett tecken åt min mor att komma och öppna dörren. Min mor gick.
»Förmodligen mrs David Copperfield», sade miss Betsey med ett eftertryck på det första ordet, som kanske gällde min mors sorgdräkt och tillstånd.
»Ja», svarade min mor med svag röst.
»Ni har väl hört talas om miss Trotwood, förmodar jag?» sade det främmande fruntimret.
Min mor svarade, att hon hade haft det nöjet, och hon hade det obehagliga medvetandet, att hon icke såg ut som om detta nöje hade varit så synnerligt stort.
»Nu ser ni henne», sade miss Betsey.
Min mor böjde huvudet och bad henne stiga in.
De gingo in i det rum, från vilket min mor hade kommit ut, emedan det icke var eldat i bästa rummet på andra sidan av förstugan — där hade för övrigt icke el-
