— 138 —
ningar, regniga söndagar, talgaktiga puddingar och en smutsig atmosfär av bläck, som omgav det hela.
Jag erinrar mig likväl ganska tydligt huru den avlägsna tanken på skollovet, efter att under en omätligt lång tid ha tyckts vara en stillastående punkt, började att närma sig oss och bli allt större och större; hur vi från att räkna månader, började räkna veckor och slutligen dagar, och huru jag började frukta, att det icke skulle komma bud efter mig, och att jag, då jag hade fått veta av Steerforth, att det hade kommit brev om att jag skulle hem, hade en dunkel aning om att jag dessförinnan skulle bryta benet av mig, och huru uppbrottsdagen hastigt flyttade sig från den näst nästa veckan till den nästa veckan, denna vecka, i övermorgon, i morgon, i dag, i afton — till dess jag satt i Yarmouthdiligensen och for hem.
Jag tog mig mången avbruten lur inne i Yarmouthdiligensen och hade mången osammanhängande dröm om alla dessa saker. Men varje gång jag vaknade, var platsen utanför fönstret icke lekplatsen vid Salem House, och det ljud, jag hörde, icke ljudet av att mr Creakle piskade upp Traddles, utan ljudet av att kusken muntrade upp hästarna medelst en klatseh med piskan.
