ÅTTONDE KAPITLET.
Mina lovdagar och i synnerhet en lycklig eftermiddag.
Då vi före dagningen ankommo till det värdshus, där diligensen stannade, men som icke var det värdshus där min vän kyparen tjänade, blev jag visad upp i ett vackert litet sovrum, med »Delfin» målat på dörren. Jag erinrar mig, att jag frös mycket, ehuru jag hade fått en kopp varmt te framför en väldig brasa där nere, och jag var mycket glad över att få lägga mig i Delfinens sång, svepa Delfinens täcke omkring mig och lägga mig att sova.
Formannen mr Barkis skulle hämta mig på morgonen klockan nio. Jag steg upp klockan åtta, litet yr i huvudet av den korta sömnen, och var färdig till den utsatta tiden. Han mottog mig alldeles som om icke fem minuter hade förflutit sedan vi senast träffades och som om jag endast hade varit inne i värdshuset för att växla eller någonting dylikt.
Så snart min koffert hade kommit upp på vagnen och formannen hade satt sig, knogade den lata hästen framåt i sin vanliga lunk.
»Ni ser riktigt kry och rask ut, mr Barkis», sade jag, i den tro att han skulle tycka om att höra detta.
Mr Barkis gned kinden med uppslaget på sin rockärm och betraktade därefter uppslaget, som om han hade väntat att få se något av sin blomstrande färg på detsamma, men visade icke något annat erkännande av artigheten.
»Jag har uträttat ert ärende, mr Barkis», sade jag. »Jag har skrivit till Peggotty.»
»Å!» sade mr Barkis.
