— 170 —
Jag lägger märke till detta, därför att jag observerar allt som förefaller, men icke därför att jag bryr mig om mig själv eller gjort det alltsedan jag kom hem. Och nu börjar klockan att ringa, och mr Omer och ännu en person komma för att rusta oss i ordning. Efter vad Peggotty långt förut hade berättat mig, hade de, som följt min far till samma grav, blivit rustade i ordning i samma rum.
Likföljet bestod av mr Murdstone, vår granne mr Grayper, mr Chillip och jag. Då vi kommo ut genom porten, stodo likbärarna med sin börda nere i trädgården och gingo nu framför oss utåt gångstigen och förbi almarna och ut genom porten och in på kyrkogården, där jag så mången sommarafton hade hört fåglarna sjunga.
Vi stå omkring graven. Dagen synes mig vara olika varje annan dag, och ljuset icke ha sin vanliga, utan en mörkare färg. Nu uppstår en högtidlig tystnad, vilken vi fört med oss hemifrån tillika med det som vilar i kistan, och medan vi stå med blottade huvuden, hör jag prästens röst liksom på avstånd, men likväl klart och tydligt säga:
»Jag är uppståndelsen och livet, säger Herren!»
Därefter hör jag snyftningar, och avsides från de andra åskådarna ser jag den goda och trogna tjänarinna, vilken jag älskar högst av alla människor på jorden och till vilken jag i mitt barnsliga hjärta är övertygad att Herren en gång skall säga: »Du har varit redlig och trogen!»
Jag känner igen många ansikten bland den lilla hopen — ansikten, vilka jag sett i kyrkan, medan jag satt och undrade där; ansikten, som hade sett min mor, då hon först kom till byn i sin ungdoms vår. Jag frågar icke efter dem — jag frågar icke efter någonting annat än min sorg — men likväl ser jag och igenkänner dem alla, och till och med långt borta i bakgrunden upptäcker jag Minni, som växlar blickar med sin tillbedjare, vilken står strax bredvid mig.
Det är förbi, graven är tillskovlad, och vi skola till
