— 171 —
att gå. Framför oss ligger vårt hus; det är så vackert och oförändrat, i mitt inre så nära förknippat med den unga föreställningen om det som är borta, och hela min sorg är ett intet mot den smärta det väcker hos mig. Men de taga mig med sig, och mr Chillip talar till mig och för litet vatten till mina läppar, då vi kommit hem, och då jag ber om tillåtelse att få gå upp på mitt rum, tager han avsked av mig med en kvinnas mildhet.
Allt detta, säger jag, står framför mig som om det hade hänt i går. Händelser från en senare tid hava simmat bort från mig till den kust, där alla förgätna ting skola visa sig på nytt, men denna reser sig som en hög klippa i oceanen.
Jag visste att Peggotty skulle komma in till mig på mitt rum. Ögonblickets sabbatstystnad — dagen hade mycken likhet med en söndag; om den verkligen var en söndag, har jag glömt — passade väl för oss båda. Hon satte sig ned vid min sida på min lilla säng och berätlade mig, medan hon höll min hand och stundom tryckte den till sina läppar och stundom klappade den med sin, så som hon skulle ha smekt min lille bror, allt vad hon hade att meddela mig om det som hade hänt.
»Det var en lång tid som hon inte var frisk», sade Peggotty. »Hon var orolig i sitt sinne och inte lycklig. Då hennes lilla gosse blev född, trodde jag först att det skulle bli bättre med henne, men hon blev bara allt svagare och tynade av en smula för varje dag. Innan hennes barn kom till världen tyckte hon mest om att vara allena, och då grät hon, men sedan brukade hon sjunga för det — så sakta, att jag en gång, då jag hörde henne, tyckte att det var en röst som höjde sig högt upp i luften. Jag tror att hon på sista tiden blev mera rädd och lättskrämd och att ett hårt ord var för henne detsamma som ett slag. Men mot mig var hon alltjämt densamma. Hon förändrade sig inte mot sin enfaldiga Peggotty, nej, det gjorde min söta flicka aldrig.»
Här tystnade Peggotty och klappade för ett ögonblick min hand.
