— 172 —
»Den sista gången jag såg henne vara sig lik som i forna dagar, var den afton då ni kom hem, min söta vän. Den dagen, då ni reste, sade hon till mig: ’Jag får aldrig mera återse min älskling. Det är någonting som säger mig det, och jag vet att det säger sanning’.
Hon sökte sedan att vara vid gott mod, och mången gång, då de sade henne, att hon var yster och tanklös, låtsade hon som om hon verkligen var det, men allt detta var redan sin kos. Hon sade aldrig till sin man vad hon hade sagt mig — hon var rädd att säga det till någon annan — ända till en kväll, litet mer än en vecka innan det hände, då hon sade till honom: ’Min vän, jag tror att jag dör’.
’Jag har nu lättat mitt hjärta, Peggotty’, berättade hon mig, då jag den kvällen lade henne i sin säng. ’Han ska tro det allt mer och mer, stackare, varenda dag under en kort tid, och sedan ska det vara förbi. Jag känner mig så trött. Om detta är sömn, så sitt hos mig medan jag sover; lämna mig inte. Gud välsigne båda mina barn! Gud skydde och bevare min faderlöse gosse!’
Jag lämnade henne aldrig sedan», fortfor Peggotty. »Hon talade ofta med dem därnere — ty hon höll av dem; hon kunde inte annat än hålla av envar som var i hennes närhet — men då de avlägsnade sig från hennes säng, vände hon sig alltid om mot mig, som om det varit vila där Peggotty var, och somnade aldrig annat än på det sättet.
Den sista aftonen kysste hon mig och sade: ’Om min lilla gosse också skulle dö, Peggotty, så låt dem lägga honom i mina armar och begrava oss tillsammans!’ (Så skedde även, ty det lilla lammet levde endast en dag efter henne.) ’Låt min käraste gosse följa oss till vårt vilorum’, sade hon, ’och säg honom, att hans mor, medan hon låg här, välsignade honom inte en, utan tusen gånger!’»
Hon tystnade åter och klappade ännu en gång sakta min hand.
»Det var tämligen långt lidet på natten, då hon bad mig att få litet att dricka, och då hon hade druckit det,
