— 173 —
log den söta varelsen så tåligt och så vackert emot mig! —
Dagen hade grytt och solen höll på att stiga upp, då hon sade mig hur god och omtänksam mr Copperfield alltid hade varit mot henne och hur han hade haft överseende med henne och alltid sagt, då hon var rädd att hon hade gjort någonting tokigt, att ett kärleksfullt hjärta var bättre och starkare än visdom och att han var lycklig genom hennes. — ’Kära Peggotty’, sade hon därefter, ’flytta mig litet närmare intill dig’, ty hon var mycket svag. ’Lägg din kära arm under min hals’, sade hon, ’och vänd mig om mot dig, ty jag tycker att ditt ansikte är så långt borta, och jag vill så gärna vara nära invid det.’ — Jag gjorde som hon bad mig, och ack, Davy, den stund hade nu kommit, då mina första avskedsord till er skulle sannas — då hon var glad att få lägga sitt stackars huvud på sin enfaldiga, tvära, gamla Peggottys arm — och hon dog likt ett barn som faller i sömn.»
Så ändades Peggottys berättelse. Från det ögonblick jag hade fått veta att min mor var död, hade min föreställning om henne sådan hon var på den sista tiden alldeles försvunnit. Jag erinrade mig henne från detta ögonblick endast såsom den unga modern från mina första intryck, vilken plägade linda sina ljusa lockar omkring sitt finger och dansa med mig i skymningen ute i salen. Det, som Peggotty nu hade berättat mig, var så långt från att föra mig tillbaka till den sista tiden, att det tvärtom rotfäste den tidigare bilden i mitt minne. Det är måhända underligt, men det är sant. I sin dödsstund flög hon tillbaka till sin lugna, bekymmerslösa ungdom och utplånade allt det övriga.
Den moder, som låg i graven, var min barndoms moder; den lilla varelse, som vilade i hennes armar, var jag själv, sådan som jag en gång hade varit, för evigt tryckt till hennes bröst.
