TIONDE KAPITLET.
Jag blir försummad och försörjd.
Det första bestyr miss Murdstone uträttade, sedan begravningsdagen var förbi och lakanen blivit borttagna från fönstren, var, att hon sade upp Peggotty att flytta efter en månad. Så föga Peggotty än tyckte om sin tjänst, tror jag likväl, att hon för min skull hade föredragit den framför den allra bästa på jorden. Hon berättade mig, att vi måste skiljas åt och meddelade mig även anledningen, och vi beklagade varandra av uppriktigt hjärta.
I fråga om mig eller min framtid yttrades icke ett ord och togs icke ett enda steg, och jag är övertygad att de skulle ha varit bra glada, om de även kunnat säga upp mig till flyttning efter en månads förlopp. En gång tog jag mod till mig och frågade miss Murdstone, när jag skulle återvända till skolan, men hon svarade mig helt kort, att hon icke trodde att jag vidare skulle komma dit. Detta var allt som sades mig. Jag längtade mycket att få veta vad som skulle bli av mig, och detsamma gjorde även Peggotty, men varken hon eller jag kunde inhämta någon upplysning rörande denna sak.
Emellertid försiggick en förändring i min ställning, vilken, ehuru den befriade mig från många sorger och bekymmer för ögonblicket, likväl borde ha gjort mig ännu mera orolig för min framtid, ifall jag hade varit i stånd att tänka närmare på saken, och det var den omständighet, att det tvång, som jag hittills hade varit underkastad, nu helt och hållet upphörde. Det var så långt ifrån att det nu vidare fordrades av mig, att jag skulle stanna inne i salen på min tråkiga post, att miss Murdstone, när jag hade slagit mig ned där, mer än en
