— 175 —
gång genom sin surmulna uppsyn antydde att jag borde avlägsna mig, och det var så långt ifrån att jag varnades för Peggotty, att man aldrig frågade eller sökte efter mig då jag icke var inne. I början fruktade jag dagligen och stundligen, att mr Murdstone åter skulle taga hand om min undervisning, eller att miss Murdstone skulle ägna sig åt den, men jag började snart inse, att denna fruktan var ogrundad och att jag icke hade annat än vanvård att vänta.
Jag tror icke att denna upptäckt då vållade mig synnerlig smärta. Jag var ännu uppskakad av sorgen över min mors död och i ett slags bedövat tillstånd i fråga om alla underordnade angelägenheter. Jag erinrar mig visserligen, att jag stundom grubblade över möjligheten av att jag hädanefter icke skulle komma att lära mig något eller åtnjuta något slags omvårdnad och att jag kunde komma att växa upp till en sluskig och dyster varelse, som drev omkring i byn utan att uträtta något samt över hur jag skulle bli denna föreställning kvitt genom att rymma bort såsom hjälten i en roman och annorstädes säka min lycka, men allt detta var endast flyktiga inbillningsfoster, drömmar på ljusan dag, vilka jag stundom satt och betraktade, som om de varit lätt tecknade eller skrivna på min kammardörr och vilka, då de smulto bort, lämnade den lika tom som förut.
»Peggotty», sade jag med en tankfull viskning en afton, medan jag värmde mina händer vid elden i köksspisen, »mr Murdstone kan nu ännu mindre med mig än förr. Han har aldrig kunnat med mig, Peggotty, men nu vill han inte ens se på mig, om han kan slippa.»
»Kanske att det är hans sorg som är skulden till det», svarade Peggotty, i det hon strök mitt hår åt sidan.
»Jag försäkrar att jag själv är mycket bedrövad, Peggotty. Om jag kunde tro, att det är hans sorg som är orsaken därtill, skulle jag alls inte tänka därpå, men det är det inte, ack nej, det är det inte!»
»Hur kan ni veta det?» frågade Peggotty efter en stunds tystnad.
»Ack, hans sorg är helt annorlunda. Han sitter i detta
