— 176 —
ögonblick dyster och sorgsen framför brasan tillsammans med sin syster, men om jag nu ginge in, Peggotty, skulle han bli någonting därutöver.»
»Vad skulle han då bli?» frågade Peggotty.
»Ond», svarade jag med en ofrivillig efterhärmning av hans rynkade panna. »Om han bara vore sorgsen, skulle han inte se på mig så som han gör. Jag är bara sorgsen, och det gör mig mildare till sinnes.»
Peggotty yttrade ingenting på en liten stund, och jag värmde mina händer, medan hon satt och teg.
»Davy!» sade hon slutligen.
»Ja, Peggotty.»
»Jag har på alla upptänkliga sätt, både möjliga och omöjliga, försökt att få mig en passande plats här i Blunderstone, men det går rakt inte för sig, min kära gosse.»
»Och vad tänker du göra, Peggotty?» frågade jag oroligt. »Tänker du gå och söka din lycka?»
»Jag blir förmodligen tvungen att fara till Yarmouth och bo där», svarade Peggotty.
»Du kunde ha kommit längre bort», sade jag och ljusnade en smula, »och blivit så gott som förlorad för mig. Där ska jag besöka dig ibland, min kära gamla Peggotty. Du kommer ju på det viset inte bort till andra ändan av världen, eller hur?»
»Nej, tvärtom, gudskelov!» utbrast Peggotty helt livligt. »Så länge ni är här, min älskling, ska jag komma och hälsa på er varenda vecka som Gud ger.»
Jag kände att en tung börda lyftes från mitt bröst genom detta löfte, men detta var ännu icke allt, ty Peggotty fortfor:
»Ser ni, Davy, jag tänker till en början fara och besöka min bror på ett par veckor, till dess jag fått tid på mig att höra mig om en smula och hämtat mig igen, och nu har jag tänkt, att ni, eftersom man ändå inte bryr sig om er, kanske kunde få lov att följa med.»
Om någonting — utom att komma i en förändrad ställning till alla omkring mig, naturligtvis med undantag av Peggotty — vid denna tid hade kunnat skänka
