— 177 —
mig en känsla av glädje, skulle det framför allt annat ha varit detta förslag. Tanken på att åter omgivas av alla dessa redliga ansikten, från vilka den hjärtligaste välkomsthälsning lyste mig till mötes; tanken på att åter få uppliva den kära, fredliga söndagsmorgonen, då klockorna ringde, stenarna föllo i vattnet och skeppen likt skuggor skymtade fram genom töcknet; tanken på att få vandra omkring med lilla Emili och meddela henne mina sorger och finna ett tröstemedel mot dem uti snäckorna och småstenarna på stranden — allt detta framkallade ett milt lugn i mitt hjärta. Detta stördes visserligen snart åter av ett tvivel om huruvida miss Murdstone skulle giva sitt samtycke, men även detta lugnades snart, då hon kom ut för att företaga en kvällsvisitation i skafferiet, och Peggotty, med en käckhet, som förvånade mig, genast bragte saken å bane.
»Pojken kommer att gå och lata sig och slå dank där», sade miss Murdstone, i det hon tittade ned i en burk med pickles, »och lättja är roten till allt ont, men detsamma skulle han även göra här och var som helst för övrigt så vitt jag kan förstå.»
Jag såg att Peggotty hade ett skarpt svar på tungan, men hon sväljde det för min skull och förblev tyst.
»Hm!» sade miss Murdstone, ännu alltjämt med blicken fäst på picklesburken, »det viktigaste av allt är, att min bror inte blir störd eller oroad, och därför är det väl bäst att jag säger ja.»
Jag tackade henne, likväl utan att yttra någon glädje, för att icke därigenom giva henne anledning att återtaga sitt samtycke, och jag kunde icke heller annat än anse detta för ett klokt beteende, då hon vände sina ögon från picklesburken till mig med ett sådant tillskott av surhet, som om hennes svarta ögon hade uppsupit hela dess innehåll. Tillåtelsen var emellertid given och togs icke tillbaka, och då månaden var tilländalupen, voro Peggotty och jag färdiga att resa.
Mr Barkis kom in för att hämta Peggottys saker. Jag hade aldrig för sett honom gå inom trädgårdsporten, men denna gång gick han in i huset, och då han tog den
12.— David Copperfield. I.
