— 186 —
rodnad färgade hennes kind. Hon såg så utomordentligt allvarlig och täck ut, att jag hastigt tystnade i ett slags beundran. Alla de andra observerade henne samtidigt, ty då jag tystnade, skrattade de och sågo på henne.
»Det är med Emili som med mig»», sade Peggotty, »hon skulle bra gärna vilja se honom.»
Emili var förbryllad av att vi alla sutto och observerade henne; hon hängde med huvudet, och den ena rodnaden efter den andra flög över henns anlete. I det hon tittade fram genom sina nedhängande lockar och fick se att allas blickar ännu stodo fästa på henne (jag vet, att jag för min del hade kunnat sitta och betrakta henne i timtal), sprang hon sin väg och höll sig undan nästan ända till sängdags.
Jag lade mig ned i den lilla sängen i båtens akter, och vinden kom suckande och klagande över den flacka strandytan alldeles så som den hade gjort den förra gången. Jag kunde nu icke låta bli att inbilla mig att den suckade över dem som hade gått bort, och i stället för att tänka på att vattnet möjligen kunde stiga under natten och skölja bort båten, tänkte jag på de vågor, som hade stigit, sedan jag sist hörde dessa ljud, och dränkt mitt lyckliga hem. Jag erinrar mig att jag, då vinden och havet började ljuda svagare i mina öron, gjorde ett tillägg till min vanliga aftonbön och bad Gud, att jag skulle få växa upp för att få gifta mig med lilla Emili, och att jag därefter somnade med hjärtat fullt av kärlek.
Dagarna förflöto ungefär som förra gängen, med undantag av — och detta var ett viktigt undantag — att lilla Emili och jag numera sällan vandrade längs stranden. Hon hade sina läxor och sin sömnad och var frånvarande en stor del av varje dag. Jag kände emellertid, att vi icke skulle ha företagit oss dessa gamla promenader, även om detta icke varit fallet. Hur yster och full av barnsliga nycker Emili än var, fanns det likväl hos henne mera av den vuxna flickan än jag hade förmodat. Hon tycktes på litet mera än ett år ha fått ett betydligt försteg framför mig. Hon tyckte visserligen
