― 16 ―
ting visste om henne, och min mor ingenting yttrade, var hon rent av en gåta där ute i salen, och den omständigheten, att hon hade ett helt bomullsmagasin i fickan och på det där sättet stoppade den i öronen, förminskade icke det högtidliga och mystiska i hennes närvaro.
Sedan doktorn hade varit där uppe och kommit ned igen samt förmodligen övertygat sig om att det fanns sannolikhet för att han och det okända fruntimret skulle komma att sitta där flera timmar ansikte mot ansikte, gjorde han sitt bästa för att visa sig artig och umgängsam. Han var den mildaste av sitt kön, den vänligaste av alla små manspersoner. Han kilade sig på sned in i ett rum för att taga så liten plats som möjligt och gick så sakta som vålnaden i Hamlet, ja, ännu saktare. Huvudet höll han på ena sidan, dels emedan han blygsamt underskattade sig själv, dels för att blygsamt ställa sig väl med andra. Det är för litet sagt att han icke hade ett hårt ord ens åt en hund. Han skulle icke kunnat säga ett hårt ord ens åt en galen hund. Han skulle kanske ha sagt honom ett eller ett halft eller en ännu mindre bråkdel därav, men han skulle ha sagt det helt milt; ty han talade lika sakta som han gick och skulle icke för allt i världen kunnat vara sträng eller ens häftig emot honom.
Med ett milt leende åt min tant, i det han höll huvudet på sned och gjorde en liten bugning, sade mr Chillip, hänsyftande på bomullen genom en sakta beröring av sitt vänstra öra:
»Någon lokal smärta, min fru?»
»Vad behagas?» svarade min tant och drog bomullen ur ena örat, alldeles som en kork.
Mr Chillip blev så förskräckt över hennes barskhet — såsom han efteråt berättade för min mor — att det var en verklig lycka att han icke förlorade sin själsnärvaro. Men han upprepade milt:
»Någon lokal smärta, min fru?»
»Dumheter!» svarade min tant och korkade sig igen med ett enda tag.
