— 187 —
rätt bra om mig, men hon skrattade åt mig och plågade mig, och då jag gick för att möta henne, smög hon sig hem en annan väg och stod i dörren och skrattade, då jag kom tillbaka helt snopen och gäckad i min förhoppning. Mina lyckligaste ögonblick voro de när hon satt helt lugnt och stilla vid sitt arbete i dörröppningen, och jag satt på tröskeln och läste för henne. Det förefaller mig ännu i denna stund som om jag aldrig sett ett sådant solsken som under dessa klara aprilaftnar, eller en så solljus liten gestalt som den jag brukade se sitta vid ingången till den lilla båten, eller en sådan himmel, eller ett sådant hav, eller sådana strålomflutna skepp segla bort i gyllene luft.
Den allra första aftonen efter min ankomst infann sig mr Barkis i ett högst tafatt och själsfrånvarande tillstånd och med en hop apelsiner i en näsduk. Som han icke gjorde den ringaste hänsyftning på denna sin egendom, ansågs han ha glömt den efter sig då han gick, till dess Ham, som skyndade efter honom för att återställa apelsinerna åt honom, kom tillbaka med en hälsning, att de voro ämnade åt Peggotty. Sedan infann han sig varje afton vid alldeles samma tid och hade alltid ett litet knyte med sig, vilket han aldrig nämnde, utan lade bakom dörren och lämnade kvar där. Dessa kärlekspresenter voro av en högst omväxlande och excentrisk natur. Bland annat erinrar jag mig en dubbel omgång grisfötter, en stor nåldyna, en halv kappe äpplen, ett par örhängen av stenkol, en knippa spansk lök, en ask med dominobrickor, en kanariefågel i bur och en salt svinlägg.
Mr Barkis' frieri var, så vitt jag kan erinra mig, av ett särdeles egendomligt slag. Han yttrade högst sällan ett ord, men brukade sitta vid elden i ungefär samma ställning som den i vilken han satt på sin vagn, och stirra slött på Peggotty, som satt mitt emot honom. En afton, då han, efter vad jag förmodar, var inspirerad av kärlek, grep han hastigt efter den vaxljusbit, som hon brukade begagna för att vaxa sin tråd, stoppade den i sin västficka och tog den med sig. Efter detta var det hans
