— 188 —
största nöje att, när så behövdes, taga upp den ur fickan, där den i halvsmält tillstånd satt fastklibbad vid fodret, och så stoppa den tillbaka igen, när den blivit använd. Han tycktes ha vådligt roligt och alls icke känna sig upplagd att tala. Även då han tog Peggotty ut med sig på en promenad längs havsstranden, tror jag icke att han bekymrade sig om detta, utan nöjde sig med att då och då fråga henne, om hon var riktigt glad och kry, och jag kommer ihåg att Peggotty, sedan han gått, stundom plägade kasta förklädet över sitt ansikte och sitta och skratta en halvtimme för sig själv. Vi hade också allesammans mer eller mindre roligt, med undantag av den olyckliga mrs Gummidge, vilkens »gubbe» måste ha friat på alldeles samma sätt, eftersom hon härav oupphörligt blev påmind om honom.
Slutligen, då den för mitt besök bestämda tiden i det närmaste var tilländalupen, fick jag höra, att Peggotty och mr Barkis skulle taga sig en fridag tillsammans och att lilla Emili och jag skulle följa dem. Den föregående natten sov jag mycket oroligt i tanken på nöjet att en hel dag få vara tillsammans med Emili. Vi voro alla tidigt uppe på morgonen, och medan vi sutto och åto frukost, syntes mr Barkis på avstånd i en jaktvagn närma sig föremålet för sina ömma känslor.
Peggotty var klädd som vanligt i sin nätta, tarvliga sorgdräkt, men mr Barkis prunkade i en ny blå rock, vilken skräddaren hade tagit så till i växten, att uppslagen skulle ha gjort handskar onödiga även i det kallaste väder, medan kragen var så hög att den sköt hans nackhår ända upp till hjässan. Hans blanka knappar voro därjämte av det största format. Ytterligare kompletterad oenom grå pantalonger och en gul väst, föreföll mig mr Barkis såsom en högst aktningsbjudande företeelse.
Medan vi alla voro ivrigt sysselsatta där ute, märkte jag att mr Peggotty hade försett sig med en gammal sko, som skulle kastas efter oss för att bereda oss lycka och vilken han för detta ändamål erbjöd åt mrs Gummidge.
»Nej, det är bättre att en annan gör det, Daniel», sade
