— 189 —
mrs Gummidge, »jag är en stackars övergiven, ensam varelse, och allt som påminner mig om människor, som inte äro ensamma och Övergivna, är mig i olag.»
»Se så, gamla flicka!» ropade mr Peggotty, »tag och kasta den!»
»Nej, Daniel», genmälde mrs Gummidge suckande och skakande på huvudet. »Om jag kände mindre, kunde jag göra mer. Ni känner inte som jag, Daniel; saker gå er inte emot, och ni går inte dem emot; det är bäst att ni gör det själv.»
Men nu ropade Peggotty — som hade gått omkring från den ena till den andra och kysst alla — bortifrån vagnen, där vi under tiden hade satt oss upp (Emili och jag på det ena sätet), att mrs Gummidge skulle göra det. Mrs Gummidge gjorde det därför, och det gör mig ont att behöva säga, att hon fördystrade den glada och festliga karaktären av vår avresa genom alt genast brista ut i tårar och förkrossad sjunka i armarna på Ham med det yttrandet, att hon visste, att hon var en börda och att det vore bäst att hon genast blev förd till fattighuset, vilket jag tyckte vara en högst förståndig idé, som Ham borde ha tagit till efterrättelse.
Emellertid begåvo vi oss nu av på vår lustresa, och det första vi gjorde, var att stanna vid en kyrka, där mr Barkis band hästen vid ett staket och gick in med Peggotty, lämnande lilla Emili och mig allena i vagnen. Jag begagnade detta tillfälle till att linda min arm kring lilla Emilis liv och föreslå henne, att vi, eftersom jag nu snart skulle resa, skulle föresätta oss att hålla mycket av varandra och vara glada och lyckliga hela dagen i ända. Då lilla Emili gick in därpå och tillät mig att taga en kyss, blev jag alldeles vild, och jag kommer ihåg att jag förklarade för henne, att jag aldrig skulle älska någon annan och att jag var färdig att utgjuta var enda ens blod, som kunde försöka vinna hennes tycke.
Vad den muntra lilla Emili gjorde sig lustig däröver! Huru den lilla älvlika kvinnan låtsade som hon vore oändligt mycket äldre och visare än jag och sade att jag var »en enfaldig gosse» och därefter skrattade så förtju-
