— 190 —
sande, att jag till följd av nöjet att betrakta henne glömde smärtan över att bli kallad vid denna nedsättande benämning.
Mr Barkis och Peggotty stannade en god stund inne i kyrkan, men kommo äntligen ut därifrån, och vi foro därefter längre ut på landet. Under vägen vände sig mr Barkis om mot mig och sade med en blinkning — i förbigående sagt hade jag förut knappast trott att han kunde blinka —:
Vad var det för namn jag skrev där nere i forvagnen?»
»Clara Peggotty!» svarade jag.
»Vad skulle jag nu skriva för ett namn, om det vore en kur över den här vagnen?»
»Clara Peggotty om igen?» gissade jag.
»Clara Peggotty Barkis!» genmälde han och brast ut i ett skratt så att vagnen skakade.
Kort sagt, de hade blivit vigda och hade just därför gått in i kyrkan. Peggotty hade önskat att allt skulle gå tyst och stilla för sig, och klockarn hade officierat som hennes far, och det hade icke varit några andra vittnen. Hon blev litet förbryllad, då mr Barkis förkunnade deras förening på detta bråda sätt och kunde icke krama mig nog till tecken på sin oförminskade tillgivenhet, men hon hämtade sig snart åter och sade att hon var mycket glad över att det var överståndet.
Vi foro åstad till ett litet värdshus vid en biväg, där vi voro väntade och där vi intogo en ganska god middag och tillbragte dagen mycket behagligt. Om Peggotty hade gift sig varenda dag under de sista tio åren, hade hon ej kunnat taga saken mera lugnt och obesvärat. Hon var alldeles densamma som förut och gjorde en liten promenad med Emili och mig före teet, medan mr Barkis filosofiskt rökte sin pipa och antagligen njöt av betraktelsen över sin lycka. Ifall så var, så skärpte detta hans matlust, ty jag erinrar mig tydligt, att ehuru han till middagen hade ätit en styv portion fläsk med gröna ärter och slutat med en stekt höna, måste han nu ha kall
