— 191 —
skinka i stället för te och förtärde en ansenlig portion, utan att det tycktes bekomma honom det allra ringaste.
Jag har sedan dess ofta tänkt på vilket egendomligt, oskyldigt och ovanligt bröllop detta måste ha varit. Strax efter mörkningen satte vi oss åter upp i vagnen och foro långsamt tillbaka hem, medan vi betraktade stjärnorna och talade om dem. Jag var den som egentligen utlade ämnet och vidgade mr Barkis' andliga synkrets i en betydlig mån. Jag berättade honom allt vad jag visste, men han skulle ha trott allt vad jag hade kunnat hitta på, ty han hyste en djup vördnad för mina kunskaper och sade vid detta tillfälle till sin hustru, så att jag hörde det, att jag var »en ung Roschus»,[1] varmed han sannolikt menade ett riktigt under.
Då vi hade uttömt ämnet rörande stjärnorna, eller rättare sagt, då jag hade uttömt mr Barkis' fattningsgåva, gjorde lilla Emili och jag oss en kappa av ett täcke och sutto under den hela den återstående delen av vägen. Ack, huru jag älskade henne! Vilken lycka, tänkte jag, om vi vore gifta och fore bort någonstädes för att bo bland träden och ute på fälten, utan att bliva äldre och utan att bliva klokare, utan ständigt kunde fortfara att vara barn och hand i hand vandra omkring i solskenet och på blomsterströdda ängar, läggande våra huvuden på mossan om natten uti en ljuv sömn av renhet och frid och bliva begravna av fåglarna, då vi voro döda! Någon sådan bild, utan någon skymt av verklighet, men klart belyst av vår oskuld och obestämd såsom stjärneskimret där ovan, hägrade under hela vägen för min själs öga. Det gläder mig att tänka, att ett så skuldfritt hjärta som mitt och lilla Emilis voro närvarande vid Peggottys bröllop; det gläder mig att tänka, att kärleksgudarna och gracerna antogo så ljusa gestalter vid denna enkla tillställning.
- ↑ Mr Barkis ville säga ”en ung Roscius”, en henämning, som gavs åt en ung gosse, som för åtskilliga år sedan väckte stort uppseende i England genom sina ovanliga anlag för teatern.
