Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 192 —

Vi kommo emellertid i god tid på kvällen tillbaka till den gamla båten och där togo mr och mrs Barkis farväl av oss och körde i ro och mak till sitt eget hem. Jag kände nu för första gången att jag mistat Peggotty, och jag skulle ha gått till sängs med svidande hjärta under varje annat tak än det som gav skydd åt lilla Emilis huvud.

Mr Peggotty och Ham visste lika väl som jag vad jag tänkte på och voro färdiga att jaga det på flykten med litet kvällsvard och sina gästvänliga ansikten. Lilla Emili kom för första gången under hela tiden för mitt besök och satte sig på kistan bredvid mig, och det var rent av ett underbart slut på en underbar dag.

Det var sängdags, och kort efter sedan vi hade gått till sängs gingo mr Peggotty och Ham ut på fiske. Jag kände mig mycket stolt över att jag blivit lämnad allena i det ensamma huset, såsom beskyddare av Emili och mrs Gummidge och önskade endast att ett lejon eller en orm eller något ondskefullt vidunder skulle anfalla oss för att jag måtte tillintetgöra det och hölja mig med ära, men då händelsevis intet av dessa odjur strövade omkring på Yarmouthkusten den natten, skaffade jag mig den bästa ersättning därför, som jag kunde finna, genom att drömma om drakar ända till morgonen.

Med morgonen kom Peggotty, vilken som vanligt ropade åt mig under mitt fönster, liksom om mr Barkis, formannen, ävenledes hade varit en dröm från början till slut. Efter frukosten förde hon mig till sitt eget hem, och ett vackert litet hem var det. Av allt det bohag, som fanns där, måste en viss gammal byrå av något mörkt träslag, som stod inne i helgdagsrummet (köket med sitt tegelstensgolv utgjorde vardagsrummet), och hade en klaff, som kunde fällas ned och då bildade en skrivpulpet och innanför vilken låg en stor kvartupplaga av Fox' »Martyrernes Bok», ha gjort det djupaste intrycket på mig. Denna dyrbara bok, av vilken jag nu icke erinrar mig ett enda ord, upptäckte jag ögonblickligen, varpå jag genast grep mig an med den, och varje gång jag sedan var på besök där i huset, ställde jag mig på knä på en