— 193 —
stol, öppnade den gömma, i vilken denna skatt var innesluten, utbredde mina armar över pulpeten och började ånyo att sluka boken. Jag fruktar att jag i synnerhet uppbyggdes av tavlorna, som voro talrika och föreställde alla slags hemska fasor, men martyrerna och Peggottys hus hava från denna tid varit oskiljaktiga i mitt minne och äro det ännu.
Denna dag tog jag avsked av mr Peggotty, Ham, mrs Gummidge och lilla Emili och tillbragte natten hos Peggotty i ett litet vindsrum (med krokodilboken liggande på en hylla vid huvudgärden av min säng), vilket Peggotty sade ständigt skulle vara mitt och ständigt behållas i samma skick åt mig.
»Ni må vara ung eller gammal, söta Davy», sade Peggotty, »så ska ni, så länge jag lever och har detta tak över mitt huvud, alltid finna det så som om jag väntade er tvärt på minuten. Jag ska hålla det i samma stånd som jag brukade hålla ert fina lilla rum, min egen gosse, och om ni än reser till Kina, kan ni lita på att det kommer att bibehållas alldeles i samma skick under hela tiden medan ni är borta.»
Jag kände av hela mitt hjärta min kära gamla sköterskas trohet och beständighet och tackade henne så gott jag förmådde, men det var icke just så synnerligen mycket, ty hon sade det till mig på morgonen med sina armar kring min hals, och jag skulle resa hem på morgonen, och reste även, tillsammans med henne och mr Barkis. De lämnade mig vid porten, men icke glada och belåtna, och det var en underlig syn för mig att se vagnen fara bort med Peggotty, medan jag blev stående under de gamla almarna och såg på byggningen, där nu intet ansikte längre betraktade mig med ömhet eller välvilja.
Och nu förföll jag i ett tillstånd av vanvård, på vilket jag icke kan tänka tillbaka utan medlidande; min ställning blev plötsligt så ensam, så avsöndrad från varje vänlig omtanke, från allt umgänge med andra gossar vid min ålder och från varje annat sällskap än
13. — David Copperfield. I.
