Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 194 —

mina egna nedstämda tankar, att jag ännu känner den utbreda sin hemskhet över papperet medan jag skriver.

Vad skulle jag icke velat giva för att bli skickad till den strängaste skola som någonsin funnits till — för att få lära mig något, lika mycket var eller hur. Men intet sådant hopp grydde för mig. De hatade mig och försummade mig, buttert, strävt och ihärdigt. Jag tror visserligen att mr Murdstones tillgångar hade blivit något inskränkta vid denna tid, men det gjorde föga till saken. Han kunde icke tåla mig, och jag förmodar att han, i det han sköt mig ifrån sig, sökte att även skjuta ifrån sig tanken på att jag hade något slags anspråk på honom — och däri lyckades han även.

Jag blev icke direkt misshandlad; jag fick inte stryk och led icke heller av svält, men den oförrätt, som tillfogades mig, var ständigt lika stor och utövades på ett kallt och systematiskt sätt. Den ena dagen, den ena veckan, den ena månaden efter den andra försummades jag helt kallblodigt, och jag frågar mig stundom, då jag tänker därpå, huru de skulle ha betett sig, om jag hade sjuknat, om de skulle ha låtit mig ligga i mitt ensliga rum, såsom vanligt, och hangla mig fram på mitt ensliga sätt genom sjukdomen, såsom vanligt, eller om någon skulle velat bistå mig.

Då mr och miss Murdstone voro hemma, deltog jag i deras måltider; under deras frånvaro åt och drack jag för mig själv. Alltjämt gick jag och drev omkring byggningen eller i grannskapet, utan att de frågade efter mig, med undantag av att de icke kunde tåla att jag gjorde några bekantskaper, måhända i den tron, att jag möjligen skulle beklaga mig för någon av dessa. Därför var det också endast sällan som jag, ehuru mr Chillip ofta bad att jag skulle hälsa på honom — han var änkling och hade några år förut mistat sin lilla ljushåriga hustru, om vilken jag icke kan erinra mig något annat än att jag i mina tankar jämförde henne med en ljushårig Angorakatt — njöt den lyckan att få tillbringa en eftermiddag i hans lilla studerkammare, där jag, med näsan kittlad av alla farmakopéens dofter, an-