― 17 ―
Efter detta kunde mr Chillip icke göra annat än sitta och snegla på henne, medan hon satt och stirrade in i elden, till dess han åter blev uppkallad. Efter en fjärdedels timmes förlopp kom han tillbaka.
»Nå?» sade min tant, i det hon drog bomullen ur det öra som var honom närmast.
»Jo, min fru», svarade mr Chillip, »vi — vi — skrida långsamt framåt, min fru.»
»Ba-a-h!» sade min tant med en verklig skakning på denna föraktliga interjektion och korkade sig åter, som förut.
Mr Chillip blev, såsom han sedan berättade min mor, nästan stött; endast från medicinsk synpunkt blev han nästan stött, men detta oaktat satt han i nära två timmar och såg på henne, medan hon satt och stirrade in i elden, till dess han åter blev utkallad. Efter ytterligare en stunds frånvaro kom han tillbaka.
»Nå?» sade min ant och tog ånyo bomullen ur samma öra.
»Jo, min fru», svarade mr Chillip, »vi — vi skrida långsamt framåt, min fru.»
»Så-å-åh!» sade min tant med en sådan morrning åt honom, att mr Chillip rent av icke kunde uthärda det. Den var riktigt ägnad att krossa hans mod, sade han sedan. Han föredrog att gå ut och sätta sig i trappar i mörker och starkt drag, till dess det åter kom bud efter honom.
Ham Peggotty, som gick i folkskolan och var en riktig kniv i sin katekes och således kan anses för ett trovärdigt vittne, förklarade den följande dagen, att då han en timme senare tittade in genom salsdörren, blev han ögonblickligen upptäckt av miss Betsey, som vandrade fram och tillbaka på golvet i stark sinnesrörelse och grep tag i honom innan han kunde fly; att det då och då hördes ljud av steg och röster där uppe, vilka bomullen icke kunde utestänga, vilket senare han slöt därav att fruntimret alldeles påtagligt bemäktigade sig honom som ett rov för att på honom utgjuta sin översvallande själsrörelse, då de där ljuden blevo som
2. — David Copperfield. I.
