— 204 —
äran att rekommendera mig, mr Quinion. Jag vill inte uppehålla er längre.»
Därmed satte han på sig sin hatt och gick ut med sin käpp under armen — mycket rak och gnolande en melodi, då han hade kommit ut ur kontoret.
Mr Quinion ålade mig därefter att göra så mycken nytta som möjligt i Murdstone och Grindbys magasin mot en betalning av, så vitt jag erinrar mig, sex shillings i veckan. Jag är icke rätt säker på huruvida det var sex eller sju, men på grund av min osäkerhet rörande denna punkt, är jag benägen att tro, att det först var sex och sedan sju. Han utbetalte en veckas lön i förskott (ur sin egen ficka, skulle jag tro), och jag gav Mjölig sex pence därav för att han skulle bära min kappsäck till Windsor Terrace på aftonen, emedan den, så liten den än var, var alltför tung för mina krafter. Vidare betalte jag ytterligare sex pence för min middag, som bestod av en köttpastej och en klunk från en närbelägen brunn samt använde den stund, som var anslagen till detta mål, med att vandra omkring på gatorna.
Vid det bestämda klockslaget på aftonen visade sig mr Micawber ånyo. Jag tvättade mina händer och mitt ansikte för att icke en så gentil karl skulle alltför mycket behöva skämmas för mig, och därefter vandrade vi tillsammans till vårt hus, såsom jag förmodar att jag nu måste kalla det, medan mr Micawber under vägen gjorde mig uppmärksam på gatornas namn och hörnhusens utseende, för att jag den följande morgonen skulle utan någon svårighet kunna hitta tillbaka.
Då vi anlände till hans hus i Windsor Terrace, vilket jag fann vara lika sluskigt som han själv, men som på samma gång, liksom han själv, sökte göra så mycket av sig som möjligt, presenterade han mig för mrs Micawber, en mager och urblekt och icke just synnerligt ung dam, som satt i salen på nedra botten (första våningen var alldeles omöblerad och rullgardinerna nedfällda för att slå blå dunster i ögonen på grannarna), med ett litet barn vid bröstet. Detta barn var det ena av ett
