— 205 —
par tvillingar, och jag vill här anmärka, att jag knappast kan erinra mig att jag en enda gång under hela min bekantskap med familjen såg mrs Micawber utan med åtminstone en av tvillingarna, och att denna ständigt tog sig en förfriskning.
Utom dessa fanns det ytterligare två barn: master Micawber, vid pass fyra, och miss Micawber, vid pass tre år gammal. Dessa och en mörklagd ung kvinna, familjens tjänarinna, som hade en ovana att fnysa och innan en halvtimme var förliden underrättade mig om att hon var ett hittebarn och kom från S:t Lucas' arbetshus där i grannskapet, utgjorde hela hushållet. Mitt rum låg högst upp utåt gården — en mycket liten och tarvligt möblerad kammare, där väggarna voro målade i ett mönster, som för min unga inbillning tog sig ut som en blå kringla.
»Jag tänkte väl aldrig», sade mrs Micawber. då hon hade kommit upp med tvillingar och alltsammans för att visa mig rummet och satt sig ned för att hämta andan, »jag tänkte väl aldrig, innan jag var gift och bodde hemma hos pappa och mamma, att jag någonsin skulle behöva hyra ut rum, men som mr Micawber är i förlägenhet måste alla enskilda betänkligheter vika.»
»Ja, det är sant», svarade jag.
»Mr Micawbers förlägenhet är för ögonblicket i högsta grad tryckande», fortfor mrs Micawber, »och jag vet sannerligen inte om det är möjligt att hjälpa honom ur den. Medan jag var hemma hos pappa och mamma skulle jag knappast fattat vad ordet betydde, i den mening varuti jag nu använder det, men ju längre man lever, ju mera får man lära, som pappa brukade säga.»
Jag är icke rätt säker om huruvida hon berättade mig att mr Micawber hade haft en anställning vid marinen, eller om jag endast inbillade mig det; jag vet endast att jag ännu i dag tror att han en gång hade haft en sådan, utan att kunna säga varför jag tror det. Nu var han ett slags kommissionär för en mängd olika hus, men jag fruktar att hans inkomst därav i det närmaste var lika med noll.
