― 18 ―
starkast; att hon, som alltjämt förde honom fram och tillbaka vid kragen (som om han hade tagit in för mycket opium), vid dessa ögonblick skakade honom, rufsade om hans hår, skrynklade ned hans linne, stoppade till hans öron, som om hon förväxlat dem med sina egna, och på annat sätt plågade och misshandlade honom. Detta bestyrktes till en del av hans faster, som hade talat med honom klockan halv ett, kort efter sedan han hade blivit lössläppt, och försäkrade, att han hade varit lika röd som jag själv.
Den milde mr Chillip kunde omöjligen vid en sådan tid, om ens vid någon tid alls, hysa groll mot någon. Han kilade sig på kant in i salen, så snart han blev ledig, och sade i den vänligaste ton till min tant:
»Se så, min fru, nu kan jag, Gud vare lovad, gratulera er!»
»Till vad då?» frågade min tant i skarp ton.
Mr Chillip blev åter förbryllad av den utomordentliga strängheten i min tants sätt, varför han gjorde en liten bugning för henne och sände henne ett litet leende för att mildra henne.
»Men vad i Herrans namn går då åt karlen?» utbrast min tant otåligt. »Kan han inte tala?»
»Var lugn, min bästa fru», sade mr Chillip med sin mjukaste röst, »det finns inte längre någon anledning till fruktan. Var lugn.»
Det har sedan nästan blivit ansett för ett underverk, att min tant icke skakade och ruskade ur honom vad han hade att säga. Hon skakade emellertid endast på sitt eget huvud åt honom, men på ett sätt som kom honom att darra och bäva.
»Ja, min fru», återtog mr Chillip, så snart han åter hade fattat mod, »jag kan, Gud vare lovad, gratulera er. Allt är nu överståndet och lyckligt överståndet.»
Under de fem minuter eller så vid pass, som mr Chillip använde till att hålla detta tal, såg min tant skarpt på honom.
»Hur är det med henne?» frågade hon och lade armarna i kors, ehuru hatten ännu hängde på en av dem.
