— 211 —
ner och mr Micawbers skuld. På lördagsatfton, vilken afton var en stor högtid för mig, dels därför att det var någonting stolt att gå hem med sex eller sju shillings i fickan och titta in i butiksfönstren och tänka på vad jag kunde köpa för en sådan summa, och dels därför att jag då fick komma hem tidigare än annars — på lördagsaftonen, säger jag, plägade mrs Micawber göra mig de mest hjärtslitande bekännelser, och likaledes på söndagsmorgonen, då jag i ett litet rakfat tillagade den portion te eller kaffe jag hade köpt mig om aftonen, och åt en sen frukost. Det var icke alls ovanligt att mr Micawber snyftade våldsamt vid början av dessa lördagssamtal och mot slutet av dem sjöng om Jacks förtjusning över sin älskade Nancy. Jag har sett honom komma hem till kvällsvarden, badande i tårar och försäkrande att det nu icke återstod honom annat än bysättningshäktet, men gå till sängs under beräkning av vad det skulle kunna kosta att anbringa ett utbyggt fönster på huset, »i händelse att någonting lät höra av sig», vilket var hans älsklingsuttryck. Av alldeles samma skrot och korn var även mrs Micawber.
En sällsam överensstämmelse i fråga om vänskap, vilken, efter vad jag antager, härledde sig från våra inbördes förhållanden, uppstod mellan mig och dessa människor, trots den löjliga olikheten i ålder. Jag lät emellertid aldrig förmå mig att antaga någon inbjudning att äta och dricka med dem av deras förråd, emedan jag visste att de stodo i ett spänt förhållande till slaktaren och bagaren och att det ofta var knappt åt dem själva, till dess mrs Micawber fullkomligt invigde mig i sitt förtroende. Detta gjorde hon en afton på följande sätt:
»Master Copperfield», sade hon, »jag vill inte dölja något för er och tvekar därför inte att säga er att mr Micawbers förlägenheter närma sig en kris.»
Jag blev högligen bedrövad över att höra detta och såg på mrs Micawbers röda ögon med det djupaste deltagande.
»Med undantag av kanten på en holländsk ost — som inte förslår för en ung familjs behov» — sade mrs
