— 212 —
Micawber, »finns det verkligen inte den ringaste matbit i skafferiet. Jag var van att tala om skafferiet, då jag var hemma hos pappa och mamma, och begagnar nu detta ord nästan omedvetet. Vad jag ville säga är, att det inte finns en matbit i huset.»
»Å, Gud bevare mig!» utbrast jag helt bestört.
Jag hade två eller tre shillings av min veckopenning i min ficka — varav jag sluter att det måste ha varit en onsdagsafton som vi hade detta samtal — och jag tog hastigt fram dem och bad med innerlig rörelse mrs Micawber att taga emot dem som ett lån. Men hon kysste mig och förmådde mig att stoppa dem tillbaka i min ficka, i det hon förklarade att något sådant aldrig kunde komma i fråga.
»Nej, min kära master Copperfield, vare detta långt ifrån mina tankar! Men ni har ett förstånd vida över edra år och ni kan göra mig en tjänst, om ni vill; och en tjänst ska jag tacksamt mottaga av er.»
Jag bad mrs Micawber säga mig vilken tjänst det var.
»Jag har själv gjort mig av med silvret», sade mrs Micawber. »Sex teskedar, två saltspadar och en sockertång har jag själv på olika tider satt ut med mina egna händer. Men tvillingarna äro ett starkt band på mig, och för mig, med mina minnen av pappa och mamma, äro sådana transaktioner högst pinsamma. Mr Micawbers stolthet skulle aldrig tillåta honom att göra sig av med dem på detta sätt, och Clickett» — det var flickan från arbetshuset — »som är en simpel människa, skulle taga sig obehagliga friheter, ifall man visade henne ett sådant förtroende. Master Copperfield, ifall jag finge be er…»
Jag förstod nu mrs Micawbers mening och bad henne förfoga över mig så mycket hon ville. Samma afton började jag att pantsätta de mera flyttbara föremål, som funnos i huset, och begav mig nästan varenda morgon på en dylik expedition, innan jag gick till Murdstone och Grindbys.
Mr Micawber hade några få böcker stående i en liten chiffonjé, som han kallade biblioteket, och dessa gingo
