— 215 —
av tallrikar, fat och kannor stod på en hylla, och jag gissade (Gud vete huru!) att ehuru de båda flickorna med det toviga håret voro kapten Hopkins' döttrar, var det smutsiga fruntimret likväl icke kapten Hopkins fru. Min blyga ställning på hans tröskel räckte på sin höjd sex minuter, men då jag kom tillbaka dit ned, var jag lika viss på allt detta som på att jag hade kniven och gaffeln i min hand.
I alla händelser var det någonting bohémeaktigt och trevligt i vår middag. Tidigt på eftermiddagen gick jag tillbaka med kapten Hopkins' kniv och gaffel och gick hem för att trösta mrs Micawber med en skildring av mitt besök. Hon svimmade då hon såg mig komma tillbaka och lagade därefter till en liten mugg med äggtoddy för att trösta oss med under det vi språkade om saken.
Jag vet icke huru familjens bohag blev sålt eller vem som sålde det; jag vet endast att det icke var jag som gjorde det. Men sålt blev det och bortfört i en rustvagn, med undantag av sängen, några stolar och köksbordet. Med dessa ägodelar så att säga tältade vi — mrs Micawber, barnen, hittebarnet och jag själv — i de två salarna i det tomma huset vid Windsor Terrace och bodde där natt och dag, jag vet icke hur länge, endast att det förefaller mig som en lång tid. Omsider beslöt mrs Micawber att flytta till fängelset, där mr Micawber hade skaffat sig etl rum för sig själv. Jag bar nu nyckeln till värden, som blev mycket glad över att få den, och sängarna skickades till Kings Bench, med undantag av min, åt vilken hyrdes ett litet rum strax utanför murarna till detta institut, något varöver jag kände mig helt belåten, eftersom Micawbers och jag hade blivit alltför mycket vana vid varandra i vår nöd för att kunna skiljas åt. Hittebarnet fick ävenledes ett icke dyrt logi i närheten. Mitt rum var en vindskammare med sluttande tak, varifrån jag hade en vacker utsikt åt en trimmerplats, och då jag tog det i besittning med den tanken, att mr Micawbers förlägenheter äntligen hade kommit till en kris, förekom det mig som ett riktigt paradis.
