— 216 —
Under hela denna tid arbetade jag hos Murdstone och Grindbys på det gamla vanliga sättet med de gamla vanliga kamraterna och med samma känsla av oförtjänt förnedring som i början. Men jag gjorde varken, otvivelaktigt till min lycka, en enda bekantskap eller talade med någon enda av de många gossar, som jag varje dag såg, då jag gick till eller ifrån magasinet eller drev omkring på gatorna. Jag förde samma, i hemlighet olyckliga liv, men förde det även på samma ensamma och självberoende sätt. De enda förändringar, som jag är medveten om, är för det första, att jag började att bliva mera luggsliten och därnäst, att jag befriades från en stor del av mr och mrs Micawbers bekymmer, eftersom några av deras släktingar eller vänner hade åtagit sig att hjälpa dem i deras nuvarande ställning, så att de levde bättre i bysättningshäktet än de på länge hade levat utom detsamma. Jag brukade nu äta frukost tillsammans med dem, på grund av något arrangemang, vars närmare detaljer jag glömt. Jag kan icke heller komma ihåg vid vilken tid porten öppnades om morgonen, så att jag kunde komma in, men jag vet, att jag ofta var uppe klockan sex och att mitt älsklingsställe under mellantiden var den gamla Londonbron, där jag brukade sitta i en av fördjupningarna i bröstvärnet och betrakta de förbigående eller titta ned på solen, som lyste i vattnet och belyste den förgyllda lågan på toppen av monumentet.[1] Här mötte jag stundom hittebarnet, som kom för att höra förvånande historier om varven och Towern, om vilka jag endast kan säga, att jag hoppas att jag själv trodde dem. Om aftonen gick jag vanligen åter till häktet, för att promenera med mr Micawber ute på gården eller spela casino med mrs Micawber och höra henne berätta om pappa och mamma. Om mr Murdstone visste var jag vistades är något som jag icke kan säga. Jag nämnde det aldrig hos Murdstone och Grindbys.
Ehuru mr Micawbers förlägenheter hade kommit över
- ↑ Ett minnesmärke, som uppförts till minne av Londons stora brand under Karl II år 1666.
