— 231 —
han ramlade i väg, som om min koffert, kärran och åsnan varit lika galna allesammans, och jag var alldeles andlös av att springa och ropa efter honom, till dess jag hann upp honom på det utsatta stället.
Som jag var mycket het och nervös, kom jag att draga upp min halva guiné i detsamma som jag tog upp adresskortet. Jag stoppade den för säkerhets skull i munnen och ehuru mina händer skälvde häftigt, fick jag likväl adresskortet fastsatt till min stora belåtenhet, men i detsamma fick jag en så kraftig örfil av den långbente unge mannen, att jag såg min halva guiné flyga ut ur min mun i hans hand.
»Aha!» sade den unge mannen, i det han med ett ohyggligt grin fattade tag i kragen på min jacka, »det här är någonting för polisen, vasa? Du ämnar kila din väg, vasa? Kom med till polisen, din lilla lymmel, kom med till polisen!»
»Var god och ge mig tillbaka mina pengar», sade jag, mycket uppskrämd, »och låt mig få vara.»
»Kom med till polisen!» sade den unge mannen. »Du ska bevisa inför polisen, att pengarna ä dina.»
»Var beskedlig och ge mig min koffert och mina pengar!» ropade jag och utbrast i tårar.
Den unge mannen svarade ännu alltjämt: »Kom med till polisen!» och drog mig bort emot åsnan på ett våldsamt sätt, som om det funnits någon frändskap mellan detta djur och en polistjänsteman, men därpå ändrade han plötsligt tankar, hoppade upp i kärran, satte sig på min koffert och ramlade av ännu fortare än förut, i det han ropade, att han skulle köra direkt till poliskammaren.
Jag sprang efter honom så fort jag kunde, men var alltför andlös och flämtande för att kunna ropa och skulle för övrigt icke heller ha vågat det, ifall jag kunnat. Med knapp nöd undgick jag minst tjugu gånger att bli överkörd. Än förlorade jag honom ur sikte, än fick jag åter sikte på honom, så försvann han ånyo, så fick jag ett rapp av en piska, så ropade man efter mig, så var jag nere i gatsmutsen, så uppe igen, så sprang
