— 264 —
»Är han — är mr Dick — jag frågar därför att jag inte vet det, tant — är han på något sätt rubbad till förståndet?» stammade jag, ty jag insåg, att jag här befann mig på farlig mark.
»Nej, inte det ringaste», sade min tant.
»Å, verkligen!» anmärkte jag med låg röst.
»Om det finns någonting i världen», sade min tant med mycken kraft och bestämdhet i sin ton, »som mr Dick inte är, så är det detta.»
Jag hade ingenting bättre att svara än ännu ett blygt:
»Å, verkligen?»
»Han har blivit kallad tokig», sade min tant. »Jag finner ett egoistiskt nöje uti att säga, att han blivit kallad tokig, ty i annat fall skulle jag inte haft fördelen av hans sällskap och råd under de sista tio åren eller längre — ja, alltsedan din syster Betsey Trotwood gäckade min väntan.»
»Så länge?» sade jag.
»Och just snygga människor var det som hade den djärvheten att kalla honom tokig», fortfor min tant. »Mr Dick är på långt håll släkt med mig — på vad sätt, kan göra detsamma; det behöver jag inte förklara. Om jag inte hade varit, skulle hans egen bror ha hållit honom inspärrad för livstiden. Det är alltsammans.»
Jag fruktar att det var hyckleri av mig, men då jag såg, att min tant hyste ett så livligt deltagande för denna sak, försökte jag se ut som om jag också gjorde det.
»En högfärdig narr!» sade min tant. »Därför att hans bror var litet excentrisk — ehuru han inte är hälften så excentrisk som många andra människor — ville han inte tillåta, att han vistades i hans hus, utan skickade honom till en privat anstalt för sinnessjuka, ehuru deras avlidne far, som nästan ansåg honom för en fåne, hade anförtrott honom i denne broders vård. Och den där fadern måste just ha varit en klok karl, eftersom han kunde tänka någonting sådant! Han var utan tvivel själv tokig.»
Min tant slätade sin klänning och skakade på huvu-
