Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 24 ―

annan trädgård, och där min mor samlar litet av den i en korg, medan jag står bredvid henne och i hemlighet snattar i mig krusbär och försöker att se alldeles obesvärad ut. Nu uppstår en stark blåst, och sommaren försvinner i ett ögonblick. Vi leka i vinterskymningen och dansa omkring i salen. Då min mor mistat andan och vilar sig i en länstol, står jag och ser på hur hon lindar sina ljusa lockar kring sina fingrar och slätar sitt liv, och ingen vet bättre än jag att hon tycker om att se bra ut och är stolt över att vara vacker.

Detta hör till mina allra tidigaste intryck. Detta och en känsla av att vi båda voro en smula rädda för Peggotty och i de flesta saker följde hennes anvisning voro bland de första omdömen — om de få kallas så — som jag någonsin ledde mig till av vad jag såg.

Peggotty och jag sutto en afton ensamma vid kaminen i salen. Jag hade läst för henne om krokodiler. Jag måste ha läst mycket klart och tydligt eller också måste den goda varelsen ha varit djupt intresserad, ty jag påminner mig att hon, sedan jag hade slutat, hade en dunkel föreställning om att de voro ett slags köksväxter. Jag var trött vid att läsa och sömnig ända till döds, men som jag, såsom en stor ynnest, hade fått lov att vara uppe till dess min mor kom hem från en av grannarna, där hon tillbragte aftonen, ville jag naturligtvis hellre dö på min post än gå och lägga mig. Jag hade kommit till det stadium av sömnighet, att Peggotty tycktes svälla ut och bli ofantligt stor. Jag höll mina ögonlock öppna med båda mina pekfingrar och såg oavvänt på henne, medan hon satt och sydde, på den lilla bit vaxljus, hon begagnade till att vaxa sin tråd — så gammal den såg ut, den där ljusbiten, full av fåror och strimmor på alla håll och kanter! — på det lilla med halmtak försedda huset, där alnmåttet bodde, på syasken med det skjutlock, varpå Sankt Paulskyrkan stod avmålad (med en rosenröd kupol), på mässingsfingerborgen på hennes finger, och på henne själv, som jag tyckte vara mycket intagande. Jag kände mig så sömnig, att jag visste, att om jag endast för ett ögonblick