— 266 —
Senare fick jag också veta, att mr Dick i vid pass tio år hade sökt att hålla kung Karl I borta från inlagan, men han hade ständigt smugit sig in där och var där även nu.
»Jag säger ännu en gång», sade min tant, »att ingen annan än jag vet vilket förstånd den mannen har, och så är han till på köpet den bästa och vänligaste människa i världen. Han finner stundom ett nöje uti att låta en drake flyga, men vad gör väl det? Franklin lät ju också drakar flyga, och han var ändå kväkare eller någonting dylikt, om jag inte misstager mig. Och en kväkare, som låter en drake flyga, är en mycket löjligare varelse än någon annan.»
Om jag hade kunnat förmoda, att min tant berättade alla dessa detaljer enkom för min skull och för att visa mig sitt förtroende, skulle jag ha ansett det för en stor utmärkelse och dragit en för mig gynnsam slutsats av ett sådant bevis på hennes goda tanke om mig. Men jag kunde näppeligen undgå att märka, att hon hade inlåtit sig på dem huvudsakligen därför att frågan hade uppstått hos henne själv och utan vidare avseende på mig, ehuru hon hade talat till mig, i brist på någon annan.
På samma gång måste jag nämna, att hennes ädelmodiga beskydd av den stackars oskadlige mr Dick icke endast fyllde mitt unga bröst med ett visst egoistiskt hopp för egen räkning, utan även med en oegennyttig värme för henne. Jag tror att jag började inse, att det hos min tant, trots hennes många egenheter och underliga idéer, fanns någonting som förtjänade att äras och aktas. Ehuru hon denna dag var lika häftig som den föregående, rusade lika ofta ut efter åsnorna och råkade i den förskräckligaste förbittring, då en ung man i förbigående kastade en blick upp till Janet, vilket var en av de grövsta förseelser man kunde begå mot min tants värdighet, tycktes hon mig dock äga större anspråk på min vördnad, om än min fruktan för henne därför icke var förminskad.
Den oroliga spänning, varuti jag befann mig under den mellantid, som nödvändigt måste förflyta innan hon
