— 269 —
emot dem. Min tant, som hade råkat litet i oordning till följd av fäktningen, gick med mycken värdighet förbi dem in i byggningen och tog alldeles ingen notis om dem förrän Janet anmälde dem.
»Ska jag gå ut, tant?» frågade jag skälvande.
»Nej, stanna!» svarade min tant.
Med dessa ord sköt hon mig in i en vrå tätt bredvid henne och stängde in mig medelst en länstol, som om det hade varit ett fängelse eller ett domstolsskrank. I denna ställning förblev jag under hela samtalet, och därifrån såg jag nu mr och miss Murdstone inträda.
»Jag visste inte först», sade min tant, »vem jag hade det nöjet att ha framför mig, men jag tillåter ingen att rida över den gröna planen. Jag gör intet undantag. Jag tål inte att någon gör det.»
»Ert förbud är en smula obehagligt för främmande», sade miss Murdstone.
»Det är visst möjligt», sade min tant.
Mr Murdstone, som tycktes frukta för ett förnyande av fientligheterna, lade sig nu emellan och började:
»Miss Trotwood!»
»Jag ber om ursäkt», sade min tant med en skarp blick, »är ni den mr Murdstone, som gifte sig med änkan efter min avlidne släkting, David Copperfield på Blunderstone Rookery? — Ehuru jag inte vet varför det kallas Rookery!»
»Ja, det är jag», sade mr Murdstone.
»I sådant fall torde ni ursäkta att jag säger», fortfor min tant, »att jag tycker att det skulle ha varit vida bättre, om ni hade lämnat det stackars barnet i fred.»
»Jag håller så till vida med vad miss Trotwood anmärkt», inföll här miss Murdstone och rätade upp sig, »att jag anser att vår begråtna Clara i alla väsentliga avseenden var endast och allenast ett barn.»
»Det är en tröst för er och mig, madame, att ingen kan säga detsamma om oss, som redan skridit tämligen långt fram i livet och inte med någon sannolikhet kunna bli utsatta för att bli olyckliga genom våra personliga behag», sade min tant.
