— 270 —
»Utan tvivel!» yttrade miss Murdstone, ehuru, efter vad det tycktes mig, icke med det mest beredvilliga medgivande. »Och det skulle obestridligen, såsom ni nyss sade, ha varit vida bättre för min bror, om han inte hade ingått en dylik förbindelse. Jag har alltid varit av denna mening.»
»Det tvivlar jag inte på», svarade min tant. »Janet», tillade hon, sedan hon ringt, »gå upp till mr Dick och hälsa honom från mig och bed honom vara god och komma ned.»
Intill dess han kom blev min tant sittande helt styv och rak och stirrade hotande på väggen. Då han hade kommit in, företog hon presentationsceremonien.
»Mr Dick, en gammal och förtrogen vän till mig, på vars omdöme», sade min tant med eftertryck såsom en varning åt mr Dick, som bet sig i pekfingret och såg tämligen fånig ut, »jag obetingat litar.»
Mr Dick tog vid denna vink fingret ur munnen och ställde sig med ett allvarligt och uppmärksamt uttryck bredvid den övriga gruppen. Min tant vände sig nu till mr Murdstone, som fortfor:
»Miss Trotwood, då jag erhöll ert brev, ansåg jag det vara mera rättvist mot mig själv och måhända ett större bevis på min aktning för er…»
»Jag tackar så mycket», inföll min tant, ännu alltjämt betraktande honom med en skarp blick, »ni behöver inte bry er om mig.»
»Att besvara det muntligt, hellre än skriftligt, huru oläglig denna resa än kunde falla sig för mig», fortfor mr Murdstone. »Den här olycksaliga pojken, som rymt bort från sina vänner och sin sysselsättning…»
»Och vars yttre», inföll hans syster, i det hon fäste den allmänna uppmärksamheten på mig i min obeskrivliga dräkt, »är en verklig skam och nesa för hans omgivning.»
»Jane Murdstone», sade hennes bror, »var av den godheten och avbryt mig inte. Den här olycksaliga pojken, miss Trotwood, har givit anledning till många husliga bekymmer och obehag, såväl medan min kära avlidna
