— 271 —
hustru levde som även sedermera. Han har ett buttert och uppstudsigt sinne, ett häftigt lynne och en envis och ohanterlig natur. Både min syster och jag ha försökt att rätta hans fel, men utan framgång. Och jag — jag kan gärna säga, vi båda, eftersom min syster åtnjuter mitt oinskränkta förtroende — har ansett det vara rättast, att ni finge mottaga denna bestämda och passionsfria försäkran från våra läppar.»
»Jag torde näppeligen behöva bekräfta något som min bror yttrar», sade miss Murdstone, »men jag anhåller att få anmärka, att av alla pojkar i världen tror jag det här är den värsta.»
»Starkt uttryck!» sade min tant lakoniskt.
»Men inte starkare än verkliga förhållandet», svarade miss Murdstone.
»Så-å!» sade min tant. »Nåväl, sir?
»Jag har mina egna åsikter», fortfor mr Murdstone, vars ansikte förmörkades allt mera ju längre han och min tant betraktade varandra, vilket de gjorde med den största uppmärksamhet, »jag har mina egna åsikter rörande det lämpligaste sättet att uppfostra honom, och dessa åsikter grunda sig dels på min kännedom om honom och dels på min kännedom om mina egna tillgångar. Jag står mig själv till ansvar för dem, jag rättar mig efter dem och har ingenting vidare att säga om dem. Det är tillräckligt att säga, att jag har skaffat den här gossen plats hos en av mina egna vänner, i ett aktningsvärt yrke, att denna sysselsättning inte föll honom i smaken, att han har rymt bort ifrån den och gjort sig till en simpel landstrykare samt kommit hit i trasor för att vända sig till er, miss Trotwood. Jag önskar nu, att öppet och oförbehållsamt utveckla de följder — såvitt jag känner dem — vilka skola uppstå av att ni uppmuntrar hans vädjan till er.»
»Ja, men låt oss först tala om det där aktningsvärda yrket», genmälde min tant. »Jag förmodar att ni skulle ha satt honom i detta samma yrke, även om han hade varit er egen son?»
»Om han hade varit min brors egen son», tog nu miss
