— 273 —
det åt honom. »Det var just vad hon var. Men vad har ni vidare att säga?»
»Endast detta, miss Trotwood», sade han. »Jag har kommit hit för att hämta David tillbaka, för att sörja för honom såsom jag anser vara rätt och passande. Jag har inte kommit hit för att avlägga något löfte eller ätaga mig något slags förpliktelse. Ni torde möjligen ha någon tanke på att bistå honom, på grund av hans flykt och hans klagomål över mig. Ert sätt, vilket, det måste jag tillstå, inte synes mig vara beräknat på att blidka mig, får mig att tro detta. Men jag får säga er, att om ni i ett avseende bistår honom, så måste ni även göra det i alla, och om ni en gång ställer er emellan mig och honom, så måste ni göra det för alltid. Jag skämtar aldrig och låter aldrig skämta med mig. Jag har kommit hit för första och sista gången för att taga honom med mig. Vill han följa med? I annat fall — och ni säger mig, att han av ett eller annat skäl, jag bryr mig inte om vilket, inte vill det — då är min dörr hädanefter för alltid stängd för honom, varemot er, efter vad jag förmodar, står öppen för honom.»
Till detta tal lyssnade min tant med den största uppmärksamhet, medan hon satt alldeles upprätt, med händerna hopknäppta i knäet, och såg skarpt på den talande. Då han hade slutat, vände hon sina ögon så, att de träffade miss Murdstone, utan att hon för övrigt ändrade sin ställning, och sade:
»Och ni, madame, har ni något att säga?»
»Sannerligen, miss Trotwood», sade miss Murdstone, »allt vad jag möjligen kunde ha att säga, har blivit så väl framställt av min bror, och allt, vad jag vet vara sanna förhållandet, har blivit så tydligt framlagt av min bror, att jag inte har någonting att tillägga, med undantag av min tacksamhet för er artighet — för er mycket stora artighet, det måste jag säga!» sade miss Murdstone med en ironi, som icke gjorde mera intryck på min tant än på den kanon, bredvid vilken jag hade sovit i Chatam.
»Och vad säger gossen?» sade min tant. »Önskar du följa med, David?»
18. — David Copperfield. I.
