― 25 ―
upphörde att se på någonting, skulle det genast vara förbi med mig.
»Peggotty», säger jag plötsligt, »har du någonsin varit gift?»
»Herregud, master Davy», svarade Peggotty, »hur kommer ni väl att tänka på giftermål!»
Hon svarade så tvärt, att jag blev alldeles vaken. Därefter stannade hon i sitt arbete och såg på mig, med tråden utdragen till hela dess längd.
»Men har du någonsin varit gift, Peggotty?» säger jag. »Du är ju mycket vacker, inte sant?»
Jag fann henne visserligen vara i en helt annan stil än min mor, men ansåg henne vara ett fulländat mönster av en annan skönhetsart. I helgdagsrummet stod en röd sammetspall, på vilken min mor hade målat en blomsterbukett. Bottnen på denna pall och Peggottys hy förekom mig vara alldeles lika. Pallen var slät och Peggotty var skrovlig, men det gjorde ingenting till saken.
»Jag vacker, Davy!» sade Peggotty. »Nej, visst inte, mitt söta barn. Men varifrån har ni fått giftermål i ert huvud?»
»Det vet jag inte… Man får ju inte gifta sig med mer än en i sänder, eller hur, Peggotty?»
»Nej, visst inte!» svarade Peggotty med den snabbaste bestämdhet.
»Men om man gifter sig med en person, och den personen, dör, så får man ju gifta sig med en annan, inte sant, Peggotty?»
»Man får, om man vill, min söta vän. Det beror på hur man tycker.»
»Men vad tycker du, Peggotty?» sade jag.
Jag frågade henne och såg nyfiket på henne, emedan hon såg så nyfiket på mig.
»Jag tycker», sade Peggotty, sedan hon betänkt sig ett ögonblick, i det hon tog ögonen ifrån mig och fortsatte sitt arbete, »att jag själv aldrig varit gift och inte heller väntar att bli det, master Davy. Det är allt vad jag vet om den saken.»
