— 327 —
ett anlete, som strålade av stolthet och glädje, ansåg i sitt innersta hjärta ordboken för den angenämaste bok i världen.
När jag tänker mig dem vandrande fram och tillbaka utanför skolfönstren — doktorn läsande med sitt välvilliga småleende, då och då svängande med manuskriptet och görande en allvarlig åtbörd med huvudet, och mr Dick lyssnande med det livligaste intresse, medan hans stackars förstånd fördes Gud vet vart på de konstiga ordens vingar — tänker jag mig det som något av det behagligaste jag någonsin skådat. Jag känner det som om de gärna kunde gå där fram och tillbaka för evigt och som om världen på ett eller annat sätt kunde bli bättre därav — som om tusen saker, som den gör väsen av, icke vore hälften så goda och nyttiga för den eller för mig.
Agnes blev även snart god vän med mr Dick, och som han ofta kom till vårt hus, gjorde han även bekantskap med Uriah. Vänskapen mellan honom och mig ökades oupphörligt och bibehöll sig på den egendomliga fot, att, medan mr Dick skenbarligen kom för att se efter mig i egenskap av förmyndare för mig, rådfrågade han mig alltid om alla de små tvivel och bryderier, som uppstodo hos honom och följde oföränderligen mitt råd, icke blott därför att han hyste stor aktning för mitt naturliga skarpsinne, utan även trodde att jag hade ärvt en god del av min tants.
En torsdagsförmiddag, just som jag ämnade i sällskap med mr Dick gå från hotellet till diligenskontoret, innan jag gick tillbaka till skolan (vi hade nämligen en timmes lektion före frukosten), mötte jag på vägen Uriah, som erinrade mig om det löfte jag hade givit honom om att dricka te med honom och hans mor, i det han med en kroppsvridning tillade:
»Men jag väntade inte att ni skulle hålla det, master Copperfield, ty vi äro så fasligt ringa.»
Jag hade verkligen ännu icke blivit ense med mig själv om huruvida jag tyckte om Uriah eller avskydde honom, och jag var ännu mycket oviss därom, då jag nu stod på gatan och såg in i hans ansikte, men som jag
