— 328 —
tyckte det rent av vara en skymf att bli ansedd för högfärdig, svarade jag att jag endast väntade på att bli bjuden.
»Å, om det är alltsammans, master Copperfield», sade Uriah, »och det verkligen inte är vår ringhet, som avhåller er, så kan ni ju vara god och komma i afton. Men om det är vår ringhet, så hoppas jag att ni inte drar i betänkande att säga det rent ut, master Copperfield, ty vi känna mycket väl vår ställning.»
Jag sade att jag skulle nämna det för mr Wickfield och att jag, ifall han gillade det, vilket jag icke tvivlade på att han skulle göra, med nöje skulle infinna mig. På grund härav meddelade jag Uriah klockan sex samma eftermiddag, då kontorsgöromålen voro tidigare slut än vanligt, att jag vore färdig att följa med honom.
»Mor ska verkligen bli bra stolt», sade han, under det vi vandrade framåt tillsammans. »Eller hon skulle bli det, om det inte vore syndigt, master Copperfield.»
»Och likväl kunde ni i dag på morgonen tro att jag var stolt!» genmälde jag.
»Å, bevare mig, visst inte, master Copperfield!» sade Uriah. »Nej, tro mig, visst inte! En sådan tanke har jag aldrig haft. Jag skulle inte alls ha ansett er stolt, ifall ni hade ansett oss alltför ringa för er, ly vi äro så fasligt ringa.»
»Har ni på senare tiden studerat mycket juridik?» frågade jag för att byta om samtalsämne.
»Å, master Copperfield», sade han med en självförnekande min, »min läsning kan knappast kallas studera. Jag har stundom tillbragt en eller ett par timmar på aftonen i sällskap med mr Tidd.»
»Han är väl bra svår, förmodar jag?» sade jag.
»Han är stundom svår för mig», genmälde Uriah, »men jag vet inte om han skulle vara svår för en person med huvud.»
Sedan han, under det vi gingo vidare, hade trummat en liten melodi på sin haka med de båda första fingrarna på sin skelettartade högra hand, tillade han:
»Det finns uttryck, ska ni veta, master Copperfield —
